2017-01-15

Strid i KD om flyktingpolitiken

I den senaste mätningen från Demoskop får Kristdemokraterna 2.6 procent av väljarstödet. Det har nu gått ett och ett halvt år sedan Kristdemokraterna låg över fyraprocentsspärren i en Demoskopmätning. Inte syns det några ljus i tunneln heller - partiet har svårt att vinna sakägarskap i någon enskild fråga.

Ebba Busch Thor markerade tidigt att hon ville profilera Kristdemokraterna som ett högerparti. Det är klart att vi står mer till höger i svensk politik än vad de övriga partierna gör, sade hon i en intervju i DN för snart två år sedan (ett uttalande hon sedan modererade något). Hösten 2015 gick Ebba Busch i täten för kraven på en skärpt flyktingpolitik. Hon har också representerat en betydligt tuffare linje än sin föregångare Göran Hägglund i frågor om brott och straff och hon har argumenterat för att svenskar som rekryterats till IS ska kunna dömas för landsförräderi.

Som nyvald partiledare försökte Ebba Busch Thor positionera in Kristdemokraterna i det politiska tomrummet som fanns mellan Alliansen och Sverigedemokraterna. Men hon mötte två problem. För det första lyckades Ebba Busch Thor inte hålla samman sitt parti för denna ompositionering - och att hålla samman sitt parti är en partiledares kanske viktigaste uppgift. För det andra valde Moderaterna efter Fredrik Reinfeldts avgång att snabbt söka sig till samma jaktmarker som Kristdemokraterna. Tomrummet var inte längre ett tomrum, snarare ett överfyllt väntrum inför 2018 års val. Stor slår liten och Kristdemokraterna fick inte längre plats. Vart ska partiet då ta vägen? Jag har ännu inte hört någon kunna ge ett övertygande svar på den frågan.

Ebba Busch Thors seger över Jakob Forssmed i partiledarstriden och hennes sätt att hantera partiledarskapet demobiliserade de delar av Kristdemokraterna som brann för en mer generös flyktingpolitik och som ogillade partiets hårdföra profilering i frågor om brott och straff. Hade Ebba Busch Thor lyckats lyfta partiet i opinionsundersökningarna hade hon kanske ändå kunnat få med sig några av dessa för sin politik. Men eftersom partiet ligger sämre till i opinionsmätningarna än vad partiet brukar göra så här långt in i mandatperioden börjar missnöjet nu röra på sig.

Aftonbladet berättar om en motion till Kristdemokraternas riksting i höst som kräver en betydligt mindre hård asyl- och flyktingpolitik och som redan samlat ett 50-tal namnunderskrifter. Bland undertecknarna återfinns bland annat David Lega, kommunalråd i Göteborg och ledamot av Kristdemokraternas partistyrelse.

 Foto: Franke Fouganthin

”På samma sätt som våra förfäder utmanades under mellankrigstiden så utmanas vi idag av att människor är på flykt. I likhet med att det då fanns folk som ansåg att problemet skall lösas av någon annan så finns det idag de som anser att vi redan har ”tagit vår del av ansvaret”. Men denna inställning håller inte. Ur ett kristdemokratiskt perspektiv kan vi aldrig slå oss till ro när en människa lider eller tvingas på flykt.", skriver motionärerna bland annat.

Kristdemokraternas riksting 2015 blev en dramatisk historia, då ledamöterna körde över sin partiledning och fällde Decemberöverenskommelsen. Mycket talar för att även rikstinget 2017 blir en livlig tillställning. En och annan känner nog att det inte bara är partiets existens utan också dess själ står på spel.

2017-01-12

Katerina Janouch och yttrandefriheten

I en intervju i den tjeckiska tv-kanalen DVTV påstod författaren Katerina Janouch att "allt fler svenskar lär sig att skjuta" eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet. Janouch påstår vidare att Sverige är "kraschat" och att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen". Sverige behöver "en mycket stark hand" för att klara upp situationen. Citaten är hämtade ur en artikel i DN av journalisten och filmvetaren Hynek Pallas.

Katerina Janouch skrev en replik i DN och Hynek Pallas, som initierat debatten, fick i vederbörlig ordning slutreplik.

Därmed kunde historien vara slut. Jag tycker den bild (såsom den refererats) av Sverige som Katerina Janouch gav i intervjun i tjeckisk tv är bisarr och verklighetsfrånvänd, och att hon gav uttryck för värderingar som ligger väldigt långt från mina. Men vi lever i ett fritt land. Vi har yttrandefrihet och hon har en självklar rätt att uttrycka sina åsikter i vilka sammanhang som helst.

Men nu hävdar Katerina Janouch på fullt allvar att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski måste avgå, eftersom han tillät publiceringen av Hynek Pallas artikel. På sin Facebook-sida skriver Janouch: Hur han som ansvarig utgivare tillåter Pallas föra sin privata vendetta mot mig är inget annat än förfärligt, omoraliskt och totalt förkastligt. (...) Enligt min åsikt kan Peter Wolodarski inte sitta kvar som chefredaktör i ett demokratiskt land med 250 års yttrandefrihet. Hans styre av DN är skamligt. En demokrati får inte styras på detta vis genom medias hat och godtycke. (Uttrycket "privat vendetta" syftar, om jag förstått det rätt, på en gammal konflikt mellan Katerina Janouchs och Hynek Pallas pappor.)

Jag upphör aldrig att förvånas när personer som lyfter fram sin egen rätt att få säga vad de vill samtidigt vill förvägra andra människor den rätten. Om Katerina Janouch tycker att DN:s publicering av Hynek Pallas var journalistiskt oetisk så finns det relevanta institutioner att vända sig till för att få sin sak prövad (Allmänhetens pressombudsman, PO). Att föregripa en sådan prövning genom att kräva chefredaktörens avgång inger inte respekt.

Yttrandefriheten inbegriper rätten att få säga vad man vill (så länge det inte är olagligt) men också nödvändigheten att acceptera att bli motsagd. Det ena förutsätter det andra. Demokrati är inte samma sak som att få det precis som man själv vill, även om en del faktiskt ibland tycks tro det.

2017-01-11

Donald Trump, SMHI:s propaganda och En ding ding värld.

Är det detta vi har att vänta oss under de kommande fyra åren? Donald Trumps syn på yttrandefrihet och hans kamp mot det fria pressen gör mig synnerligen dyster till mods. "Your organization’s terrible,” säger Donald Trump till CNN:s Jim Acosta och tillägger “You are fake news.” Jim Acosta hade förgäves försökt ställa en följdfråga efter att Donald Trump kallat CNN:s rapportering för "skandalös".

Inslaget kan ses här.

Och i Sverige vill Sverigedemokraterna dra ned anslagen till SMHI eftersom väderinstitutet bedriver propaganda i klimatfrågan. Mina tankar går allt oftare till tidningen En ding ding värld, ifall någon minns den från senare delen av 1990-talet.


2017-01-09

Hur tänkte SVT kring Fredrik Reinfeldts tv-serie?

Uppdatering tisdag 10/1 kl 17.30 återfinns i slutet av texten!

Fredrik Reinfeldts uppmärksammade samtalsserie Toppmötet i Sveriges Television har mött starka reaktioner. Serien, där Fredrik Reinfeldt träffat och samtalat med bland annat Condoleezza Rice och Tony Blair, har anmälts till Granskningsnämnden tolv gånger. Anmälningarna riktar främst in sig på att för få kritiska frågor ställts till Condoleezza Rice om USA:s invasion av Irak 2003 och den massdöd som följde efter invasionen. Programserien har även fått stark kritik inom SVT. Så skrev till exempel SVT-journalisten Anna Hedenmo på Facebook: Det är ofattbart att Fredrik Reinfeldt missar de uppenbara kritiska frågorna om Irakkriget och IS framväxt. Vill han inte? Törs han inte? Och varför krävde inte SVT ett kritiskt förhållningssätt när Irakkrigets tillskyndare och arkitekter skulle intervjuas?", Som en reaktion på kritiken sänder Sveriges Television i kväll ett extrainsatt program - Efter toppmötet - där inbjudna gäster diskuterar Fredrik Reinfeldts samtal med de tidigare världsledarna.

Foto: Jonas Åhlund/SVT

Min inställning till programserien med Fredrik Reinfeldt och de tidigare världsledarna är följande:

1.) Det är utmärkt att SVT experimenterar med nya programformer. Jag har inget emot att tidigare framträdande politiker ges möjlighet att leda program och intervjua/samtala med nya eller gamla makthavare.

2.) Problemet med tv-serien "Toppmötet" var i stället att redaktionen bakom programmet inte tycks ha insett det ogörliga i att låta Fredrik Reinfeldt intervjua Condoleeza Rice utan att han på allvar ställde några kritiska frågor om kriget. Insåg redaktionen verkligen inte att ett sådant upplägg var olämpligt och skulle väcka starka reaktioner? Kvällens extrainsatta inslag förefaller vara en yrvaken reaktion från SVT för att minimera förlusterna.

3.) Jag ser gärna Fredrik Reinfeldt i andra tv-sammanhang framöver. Men då kan man inte ge honom en roll som de flesta uppfattar som en slags politisk reporter men som egentligen är tänkt som en middagskonversatör.

4.) Skulle för övrigt vara roligt att se till exempel Ingvar Carlsson, Alf Svensson och Maria Leissner (eller varför inte Håkan Juholt...) i en samtalsledarroll i SVT. Men då med lite spetsigare frågor och en mer genomtänkt programidé.

Uppdaterat tisdag 10/1 kl 17.30. Det pågår en intressant sidodiskussion om gårdagens program "Efter toppmötet" var extrainsatt eller sedan länge inplanerat. I ett mejl till mig tidigare i dag skrev Helena Olsson vid SVT Programledning: "Efter toppmötet" var inte extrainsatt som svar på kritik utan planerad som uppföljning på serien sedan före premiären. Det var en populär missuppfattning som spred sig igår.

Jag blev lite fundersam efter Helena Olssons mejl. Var programmet verkligen inte extrainsatt utan en sedan längeninplanerad uppföljning? Jag gick in på SVT Play och kollade hur programmet presenterades. Där använder programledaren Anders Holmberg själv formuleringen "det här extrainsatta programmet" när han introducerar sändningen. När jag på mejl påpekade detta för Helena Olsson fick jag följande svar: Ja, vi har säkert själva bidragit till förvirringen och det är inte lätt med terminologin, i vår värld kan det vara extrainsatt även om det är planerat i många veckor - som en särsild satsning. Det är ingen stor sak, men det som störde mig var påståendet som spred sig att vi plötsligt satt in programmet till följd av reaktionerna som kommit nu. Jag beställde själv programmet tidigt i december när vi bestämde att vi skulle komplettera serien med ett uppföljande samtal.

Nåväl. Ordet "extrainsatt" är således ett ord att se upp med. Intermezzot visar också på den laddning som kringgärdat tv-serien med Fredrik Reinfeldt allt sedan programidén blev känd. 

2017-01-08

Svensk säkerhet, Nato och ryska hackerattacker

I dag inleds Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. För bara ett par månader sedan trodde nog de flesta att frågan om svenskt Nato-medlemskap skulle dominera debatten. Centerpartiet och Kristdemokraterna har ju ändrat åsikt i frågan och därför är de fyra borgerliga partierna för första gången någonsin eniga om att Sverige bör avsäga sig sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato. Därigenom har den säkerhetspolitiska debatten blivit mer polariserad, och Nato-anhängarna har mobiliserats.

Med det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps seger ritade på två sätt om landskapet för svensk säkerhetspolitisk debatt. För det första råder det stor osäkerhet om vad Trumps valseger kommer att innebära för Natos roll som försvarsallians. Redan före sin valseger förklarade Trump att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd skulle i stället villkoras av att den anfallna staten "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. Därigenom tappar Nato-anhängarna i Sverige momentum. Trovärdigheten i argumentet att svensk säkerhet skulle stärkas av ett Nato-medlemskap urholkas grovt av den osäkerhet som nu byggs in i Nato-alliansen.

För det andra har de amerikanska underrättelsetjänsternas påståenden om rysk inblandning i presidentvalet förhöjt en hotbild mot Sverige där Nato-medlemskap inte ens av de mest ihärdiga Nato-anhängarna kan ses som ett universalmedel. Ryska intressen kan förstås agera också i samband med det svenska riksdagsvalet 2018. Enligt FRA har it-spionagets omfattning mot Sverige i det närmaste exploderat. Svensk försvarspolitik kommer därför i än stärre utsträckning än nu prioritera att möta detta hot. Frågan om svenskt Nato-medlemskap blir, åtminstone för en tid, marginaliserad.

Jag tycker det är bra att regeringen och Stefan Löfven i dag lanserar en strategi med ett breddat säkerhetsbegrepp. Däremot är jag bekymrad över ett scenario där det svenska försvaret blir arena för oppositionspartiernas överbudspolitik. Hur mycket pengar den rödgröna regeringen än säger sig vilja satsa på försvaret kommer de borgerliga partierna att säga att det är för lite och lägga sig på en nivå med X antal miljarder mer. Den så kallade Alliansen är i akut behov av symboliska sakfrågor där de kan visa att de är eniga.

Försvarspolitiken skulle kunna utvecklas till en sådan symbolfråga, vilket vore djupt olyckligt. Situationen i världen är, efter Trumps valseger, tillräckligt osäker som den är.

2017-01-04

Goda nyheter provocerar. Om att svenska ungdomar dricker mindre, röker mindre och begår färre brott

Ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott, skriver professor Sven-Åke Lindgren i Göteborgs-Posten i dag. Inte använder de mer narkotika heller. Det är bra. Kanske är resultaten också kontraintuitiva för alla dem som tenderar att ondgöra sig över ungdomars livsstil och sedernas förfall.

När jag tipsade om artikeln på Twitter i morse var det förstås många som uttryckte sitt gillande. Men det var också många som var kritiska och raljanta. "Ja men då så. Då kan vi nog leva med lite ofog som dödsskjutningar i våra storstäder", skrev en. "Muslimer i EU är överrespresenterade i terrorbrott", skrev en annan.

Goda nyheter provocerar. En del har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det finns problem i Sverige med segregation, ojämlikhet och gängrelaterat våld. Ja, ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

För ett par år sedan skrev jag en text kring temat "Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar i Sverige"? Det blev en av mina mest uppmärksammade bloggtexter överhuvudtaget. I texten lyfte jag fram samstämmiga studier som t ex visade att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre hade invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Sverige var också det land i Europa där rasismen och främlingsfientligheten var minst utbredd.

Många rasade, inte minst delar av den politiska vänstern. (Javisst, jag kan tillstå att jag underskattade mobiliseringspotentialen i de främlingsfientliga och rasistiska strömningarna som ändå fanns i Sverige, och jag underskattade kanske också förekomsten av det som ibland kallas för strukturell rasism. Men det är en annan historia.)

Att lyfta fram positiva saker tolkas ibland som att man blundar för de problem som faktiskt finns. Eller att man har en politisk agenda som syftar till att skifta perspektiv i debatten. Så kan det säkert vara ibland. Men faktum kvarstår. Goda nyheter kan provocera och har ofta svårt att tränga igenom en medielogik baserad på katastrofer, våld, brott och andra negativa händelser.

Till alla debattens alarmistiska Krösa-Major uppmuntrar jag till läsning av liberalen Johan Norbergs bok "Progress". Ja, det finns ett stort antal samhällsproblem att ta sig an. Men så väldigt mycket har faktiskt blivit så mycket bättre. Den insikten inger hopp och mod i det fortsatta arbetet med att förändra och förbättra världen.

2017-01-02

Sören Holmberg om fältmarskalk Lennart Torstensson

I en förteckning över världens mest betydelsefulla militära ledare i alla tider placeras den svenske fältmarskalken Lennart Torstensson (1603-1651) på 80:e plats. Frågan är hur smickrande placeringen egentligen är. I samma förteckning hamnar Erwin Rommel på plats 79, just före Lennart Torstensson. Och på plats 81, direkt efter Torstensson, hamnar Saddam Hussein. (Listan toppas av George Washington, och återfinns i boken "The Military 100. A Ranking of the Most Influential Military Leaders of All Time", av Michael Lee Lanning.)

Om detta och mycket mer skriver statsvetarprofessorn Sören Holmberg läsvärt och underhållande i kapitlet "Fältmarskalken som nästan var skaraborgare", i den nyutkomna boken "Skaraborgare - finns dom?" utgiven av Skaraborgs Akademi, med Karl-Erik Tysk som redaktör. Lennart Torstensson föddes i Forstena utanför nuvarande Vänersborg, strax utanför gränsen till Skaraborg. Men eftersom Skaraborg haft ont om fältmarskalkar väljer Sören Holmberg att betrakta honom som "nästan skaraborgare".


I kapitlet skildras inte bara Lennart Torstensson militära gärningar och personliga levnadsöde. Vi får också ta del av reflektioner kring hur en person med ett enkelt son-namn kunde göra militär karriär när framgångsrika svenska krigare annars bar efternamn som Oxenstierna, Banér, Gyllenheim, Horn, Wrangel, Brahe och de la Gardie.

Vi får också insikter om hur barnadödligheten drabbade såväl fattiga som rika. Endast ett av Lennart Torstenssons fem barn uppnådde 20-årsåldern. Hertig Karl - blivande Karl IX - fick sex barn med sin första hustru, Maria av Pfalz. Alla utom ett dog innan de fyllt fem år. (Endast Katarina överlevde, och blev sedermera mor till den blivande Karl X Gustav.) Under ett och samma år, 1685, förlorade kung Karl XI och hans hustru Ulrika Eleonora tre söner, och i början av 1687, dog en fjärde av deras söner. En femte prins var allvarligt sjuk, men överlevde. Han blev senare känd under namnet Karl XII. (Därutöver fick Karl XI och Ulrika Eleonora två döttrar. Båda nådde vuxen ålder, och den ena blev så småningom drottning under namnet Ulrika Eleonora. Hon efterträdde Karl XII som regent efter dennes död.

Sören Holmberg har alltid haft ett brinnande historieintresse - det är roligt att han nu ger sig möjlighet att låta detta intresse ta sig uttryck i litterär form.

Bland de övriga kapitlen i boken lyfter jag gärna fram författaren Jan Mårtenssons "Skaraborgs meste bolsjevik", om kommunisten Harry Persson i Tidaholm. Särskilt underhållande avsnittet om hur polismyndigheten beslagtar en gammal skokartong där Harry Persson samlat schackprotokoll sedan 1920-talet, i tron att det rörde sig om hemliga koder genom vilka Harry Persson kommunicerade med Sovjetunionen. Men anekdoten är inte bara underhållande, utan länder också till viss eftertanke i debatten om övervakning och kontroll i vår tid.

2017-01-01

Om den auktoritära högerns framgångar: Träden skjuter nya skott precis innan de ska dö

Om framtiden vet vi ingenting. Men vi vore inte människor om vi inte ständigt grubblade över den och efter förmåga försökte förhålla oss till den.

I Dagens Nyheter skriver Björn Wiman läsvärt om vad vi kan förvänta oss av 2017. Efter ett år där politiken präglats av Brexit, Trumps valseger och framgångar för främlingsfientliga, högerpopulistiska partier ställer Björn Wiman frågan: Vänder det nu? I artikeln finner han styrka i en tidigare intervju med författaren och kolumnisten Lena Andersson, som säger så här: "Jag tror att den växande fundamentalismen och nationalismen bara är en bieffekt av en större utveckling. Huvudfåran går i stället mot ökad frihet: människor i hela världen ser friheten och det går inte att hålla undan den. Nätets och digitaliseringens gränslöshet kommer att sätta sig i våra huvuden."

När Björn Wiman invänder och påpekar att den extrema nationalismen är på frammarsch på flera håll i världen svarar Lena Andersson: Jo, men du vet. Träden skjuter nya skott precis innan de ska dö.

*

Jag hoppas förstås att Lena Andersson har rätt. Helt säker är jag inte. Som jag tidigare skrivit har globaliseringen urholkat de folkvalda politiska institutionerna på makt. I stället har makten flyttats till svåridentifierade, globala platser och medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar minskar. Dagens samhällsproblem (t ex miljön, migrationen, de ekonomiska kriserna) är globala, och globala problem kan inte lösas nationellt. Världsekonomin är globaliserad, men politiken och demokratin är fängslade i nationalstaten. I stället blir nationalstaten ett objekt för de nationalkonservativa krafternas populistiska politiska mobilisering, ett objekt för nostalgi och tillbakablickande på en guldålder som aldrig existerat. I den värsta av världar bidrar vurmen för nationalstaten till ett söndertrasande av befintliga, organiserade internationella samarbeten och i förlängningen ökad osäkerhet och ökad risk för krig i Europa.

Nu tror jag ändå att globaliseringens gränsnedrivandande krafter är så starka att de som vill stänga gränser och minska människors frihet kämpar en hopplös kamp. År 2015 tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, och jag är så stolt och glad att Sverige gjorde detta. I år har Sverige bara tagit emot 26 900 asylsökande, bland annat beroende på den nya, restriktiva lagstiftningen. Men sedan år 2000 har Sverige tagit emot ca 685 000 asylsökande. Många av dessa har fått stanna, många har kunnat återförenas med sina familjer i Sverige. Det är klart att invandringen påverkar våra samhällen och våra sätt att leva tillsammans. Denna process kan inte göras ogjord, ur det perspektivet är Sverigedemokraterna (som alltid tycker att invandringen måste minska, oavsett hur få eller hur många som kommer) historiens förlorare - deras politiska projekt är sedan länge passé.

Så låt oss se fram emot det nya året med tillförsikt, och tillsammans göra 2017 till året då det vände!




2016-12-31

Om oro och hopp inför 2017!

...det gamla året lägger sig att dö, ring själaringning över land och vatten...

Nu är det bara några timmar kvar av 2016. Ett riktigt skitår, har det kallats på sina håll. Då tänker de flesta på att Storbritannien valde Brexit, Donald Trump segrade i det amerikanska presidentvalet, främlingsfientliga, högerpopulistiska krafter skördade framgångar och terrorn spred skräck och död i Europa och på andra ställen i världen. Kriget i Syrien innebar ohyggliga lidanden. Och många popikoner - David Bowie, Leonard Cohen, George Michael och Prince - lämnade jordelivet alldeles för tidigt.

Glädje och sorg har präglat det privata livet. Hustrun och jag har kunnat glädjas åt tre fantastiska barnbarn som fötts under 2016. Min mamma gick bort i början av december, och begravdes några dagar före julafton. Jag tar ingenting för givet - sånt är livet, sånt är livet, sjunger Niklas Strömstedt.

Det sägs att vi lever i orons tid. Jag vet inte det. Kanske är det de som talar om "folks oro" som egentligen är de oroliga. Nedan listar jag i vilket fall tre saker som jag orolig för inför det nya året - men också tre saker som får mig att känna hopp och glädje inför framtiden.

Låt oss börja med det jag är orolig för.

1.) USA under Donald Trump. Presidentvalet som Gud glömde. Vad kommer valet av Trump att betyda för USA:s utrikespolitik och för den internationella världsordningen? Jag ser tre huvudalternativ. a.) De institutionella strukturerna som kringgärdar den amerikanska utrikespolitiken är så starka att valet av Trump inte betyder så mycket i praktiken. b.) USA börjar föra en mer isolationistisk utrikespolitik, vilket skapar ökat handlingsutrymme åt andra stater - främst Ryssland - i vårt närområde. c.) USA och Ryssland etablerar egna intressesfärer i sina närområden, ungefär som under det kalla kriget. Alternativ a.) är förstås det minst dåliga, men i vilket fall är jag orolig för hur valet av Trump kommer att påverka folkrättens och de mänskliga rättigheternas ställning i världen.

2.) Angreppen på de mänskliga rättigheterna i Europa. Då tänker jag inte bara på händelseutvecklingen i forna öststater som Ungern och Polen. Det uppges nu att Storbritanniens premiärminister Theresa May vill att landet lämnar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Theresa May påstår att konventionen begränsar regeringens möjlighet att bekämpa brott och kontrollera invandringen. Vi har i debatten också sett flera exempel på att liberaler och konservativa krafter vill avskaffa asylrätten (som ju är en mänsklig rättighet) och ersätta den med ett flyktingkvotsystem. Tanken är att om människor vet att de inte har rätt att söka asyl i Europa så tar de inte risken att fly över Medelhavet och då riskerar de inte heller att drunkna. För mig är det en absurd logik.

3.) Segregation och ökad ojämlikhet. Ja, den svenska ekonomin går utmärkt. Arbetslösheten sjunker, BNP växer, det byggs så det knakar och vi blir allt mer välutbildade. Men det finns också tecken på att klyftorna växer. Ojämlikhet är ett gift i samhällskroppen, och kan leda till minskad tillit till offentliga institutioner och bidra till att människor söker sig till slutna gemenskaper baserade på klan och etnicitet. Segregationen måste motverkas, det är nog den viktigaste politiska sakfrågan i dagsläget.

Men det finns också saker som inger hopp inför framtiden.

1.) Dödsstraffet är på väg ut i USA. Antalet verkställda dödsstraff i USA under 2016 var det lägsta på 25 år. Opinionen för dödsstraffet i USA är lägre än på mycket länge. Detta kan tyckas som en mindre sak, jämfört med de orosbilder som skisserades ovan. Men det ligger ett stort symbolvärde i dödsstraffet. Ja, jag vet att någraav argumenten i USA mot dödsstraffet handlar om att det är så dyrt och att väntetiderna på att få bli avrättad är för långa. Men jag bryr mig inte så mycket om vilka argument som används, bara de leder fram till ett avskaffande av detta barbariska straff. Kampen mot dödsstraffet är en kamp för civilisation, för framsteg och för människolivets okränkbara värde.

2.) Har det vänt nu? Kanske har de främlingsfientliga, högerpopulistiska opinionsströmningarna nått sin höjdpunkt. Den inomliberala kritiken mot till exempel Expressens och Götebors-Postens ledarsidor ser jag som ett sundhetstecken. Själv har jag som förbundsordförande för Socialdemokratern för tro och solidaritet under mina resor i landet sett många tecken på stark solidaritet med de människor som kommer för att söka skydd i vårt land. Förbundet har varit en av de krafter inom Socialdemokraterna som med kraft argumenterat emot den nya, restriktiva lagstiftningen i flyktingpolitiken. Nu vid årets slut noterar jag att förbundet brutit en långvarig, nedåtgående trend angående medlemsutvecklingen. Vi har fler medlemmar i dag än för ett år sedan! Det gör mig glad.

3.) En mer human flyktingpolitik. Allt fler tycks inse att den restriktiva flyktingpolitiken tar sig orimliga uttryck, särskilt när det gäller anhöriginvandringen. Vänsterpartister, Centerpartister, Liberaler och Kristdemokrater vill lätta på kraven för anhöriginvandring - jag hoppas och tror att sådana lättnader genomförs under året. Och kyrkornas och samfundens Juluppropet var ett ljus i vintermörkret - skriv under det om du inte redan har gjort det!

Med dessa rader önskas bloggens alla läsare ett riktig Gott och hoppfullt nytt år!

2016-12-28

Tre frågor och svar om FN-resolutionen om Israels bosättningspolitik

Den 23 december antog FN:s säkerhetsråd en resolution (2334) som i skarpa ordalag fördömer den israeliska bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, inklusive östra Jerusalem. Resolutionen karaktäriserar Israels bosättningar som ett uppenbart brott mot internationell rätt och ett allvarligt hinder mot freden.

USA valde - till de flestas förvåning - att inte använda sitt veto för att stoppa resolutionen. I stället lade USA ned sin röst, övriga 14 medlemsstater i säkerhetsrådet röstade ja. Så vitt jag kan förstå innebär resolutionen den starkaste kritik av Israels bosättningspolitik som säkerhetsrådet hittills uttalat. Tidigare försök att rikta en så stark kritik har stoppats av USA:s veto.

1.) Varför valde USA denna gång att inte stoppa resolutionen? USA:s nedlagda röst är ett försök från den avgående Obama-administrationen att förändra det politiska landskapet och påverka förutsättningarna för den tillträdande Trump-administrationens Israel/Palestina-politik. Barack Obama har under lång tid varit utomordentligt kritisk till den israeliska högerregeringens ovilja att föra fredsprocessen framåt och över den nonchalanta arrogans som präglat Israels bosättningspolitik. Nu står det klart att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och att de utgör ett allvarligt hinder mot freden. Donald Trump kommer som president inte att kunna dra tillbaka säkerhetsrådets ställningstagande i denna fråga.

2.) Vilka blir de direkta konsekvenserna av FN-resolutionen? kort sikt blir det inga större konsekvenser. Israel kommer sannolikt att tillfälligt kalla hem några diplomater och kanske minska sina bidrag till några FN-organ. Den israeliska bosättarhögern försöker mobilisera sina anhängare bakom krav på utökade bosättningar. På lång sikt innebär FN-resolutionen ett synliggörande och ett förstärkande av Israels isolering i världssamfundet. Resolutionen höjer tröskeln för Donald Trump att som president göra allvar av sitt hot att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. (Trump kanske ändå väljer att flytta ambassaden - men får då kalkylera med risken för försämrade relationer till viktiga allierade arabstater och ökad instabilitet och oro i en redan konfliktfylld region.) Avgörande blir om FN-resolutionen kommer att påverka stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering.

3.) Vad händer framåt med den israelisk-palestinska konflikten? Senare i dag förväntas USA:s utrikesminister John Kerry hålla ett visionärt linjetal i frågan. Talet blir ett viktigt inspel till den konferens om fred i Mellanöstern som Frankrike initierat och som förväntas öppna inom ett par veckor. Om den så kallade kvartetten (USA, EU, FN, Ryssland) där snabbt kan enas om en gemensam linje, förankrad med viktiga arabiska stater, ökar pressen på Israel ytterligare. Men hur långt hinner det franska initiativet komma innan Donald Trump tillträder?

Det dödläge som nu råder i frågan är inte hållbart i längden. Sverige får som medlem av säkerhetsrådet från och med den 1 januari en viktig och intressant uppgift i att försöka föra fredsprocessen framåt.

2016-12-27

Nej, Jimmie Åkesson. Astrid Lindgren var sannerligen ingen "nationalromantiker"

Med stor behållning läser jag presenten Jag har också levat! En brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung (Salikon, 2016). Brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och hennes vän från Berlin Louise Hartung spänner över åren 1953-1964 och präglas av det politiska och kulturella livet i efterkrigstidens Europa.

Parallellt med läsningen får jag ögonen på en intervju med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, där han berättar hur han inspirerats av Astrid Lindgren och hennes "nationalromantiska skildringar". Jimmie Åkessons uttalanden blir parodiska, eftersom brevväxlingen ger så många prov på Astrid Lindgrens djupt kända motvilja mot nationalism överhuvudtaget.

Louise Hartung har läst Astrid Lindgrens bok "Rasmus, Pontus och Toker", och reagerar i ett brev från oktober 1957 negativt på att en av bokens skurkar - den burduse cirkusarbetaren och silvertjuven Alfredo - har fått så skarpa "tyska drag" (bland annat svär han på tyska). Med Alfredo har du skapat en ventil för svenskarnas djupt rotade antipatier mot allt tyskt, mot allt resandefolk och mot alla utlänningar som vill ha svenska flickor, skriver hon.

Astrid Lindgren blir rasande över Louise Hartungs reaktion. Jag trodde att du kände mig, skriver hon, och fortsätter: Men du tror att jag har "tief eingewurzelte Abneigungen gegen alle deutsche, gegen alles fahrendes Volk und gegen alle Ausländer". Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Astrid Lindgren betonar vidare hur hon ogillar "allt indelande av människor efter nationer och raser" och att hon ända sedan hon börjat tänka självständigt "tyckt illa om det blågult fosterländska storsvenska". Någon patriot har jag aldrig varit det har varit mitt speciella patos här i livet.

För mig är Alfredo en medmänniska i största allmänhet, fastän han nu råkar vara en tysk medmänniska, skriver Astrid Lindgren.

Det är väl jättebra att Jimmie Åkesson gillar Astrid Lindgren och att han läser henne för sin son. Men jag hoppas att sonen bättre än pappan förstår att det inte är "nationalromantiken" som gör Astrid Lindgren så stor, utan hennes förmåga till empati, hennes osvikliga solidaritet med de utsatta och att hon alltid förmådde se den enskilda människan bortom kulturer och nationsgränser.

*

Jag uppmärksammar i skrivande stund att Astrid Lindgrens barnbarn Olle Nyman också reagerat på Jimmie Åkessons uttalanden, och bland annat lyfter fram den brevväxling jag refererat ovan.

2016-12-23

Vem är vem? Svenska partiledare rollbesätter Snövit och de sju dvärgarna!

I morgon är det julafton och kl 15 samlas många av oss framför TV:n för att återigen titta på Kalle Anka och de andra Disneyfilmerna. Själv har jag alltid varit svag för den fantastiska filmen Snövit och de sju dvärgarna från 1937. Filmen lär oss mycket om livet, och kanske kan den också lära oss något om svensk politik.

I min uppsättning av Snövit och de sju dvärgarna ser vi: 

Stefan Löfven som Glader. Stefan Löfven är nästan alltid glad och stolt, om än inte nöjd. Det finns de som tycker att han är väl glad, med tanke på läget i Sverige. Å andra sidan har han faktiskt en del att glädjas åt. Ekonomin går utmärkt, arbetslösheten sjunker och den välrenommerade amerikanska affärstidningen Forbes rankar Sverige som världens bästa land för företagare att verka i. Så han bottnar i rollen.

Gustav Fridolin som Toker. Nej, eviga underbarnet Gustav Fridolin lyckades inte hantera Miljöpartiets kris i våras på ett bra sätt. Visserligen lyckades han, icke utan möda, hålla sig fast vid språkrörsposten. Men partiet ligger strax över fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna, riksdagsgruppen har splittrats och hans auktoritet är urholkad. Han håller på något sätt ändå humöret uppe.

Isabella Lövin som Blyger. Isabella Lövin ersatte den petade Åsa Romson som språkrör och tog plats i regeringen. I dagens opinionsmätning från Novus uppvisar hon det lägsta väljarförtroendet av alla partiledare. Men de låga förtroendesiffrorna är knappast ett uttryck för att hon skulle vara särskilt impopulär, utan snarare för att de svenska väljarna ännu inte upptäckt att hon finns.

Jonas Sjöstedt som Kloker. Ingen ifrågasätter Jonas Sjöstedts kunskap och kompetens. Han är en skicklig debattör, och hans framgångar i debatterna grundar sig mer på sakliga argument och på logik än på karisma och känslomässiga utspel. En del tycker kanske att han är lite tråkig och inte "går genom rutan", vilket förstås kan vara ett aber - både i politikens och i filmens värld.

Jan Björklund som Trötter. Jan Björklund har varit partiledare för Folkpartiet/Liberalerna sedan 1907, förlåt 2007. De senaste åren gestaltas Liberalernas opinionsutveckling bäst av en horisontell linje. Björklund vaknade till en stund i samband med att resultaten från senaste Pisa-undersökningen presenterades, men i övrigt har hans ledarskap sett rätt zzzzzömnigt ut.

Ebba Busch Thor som Prosit. Som nytillträdd partiledare nös Ebba Busch Thor vid fel tillfälle. Kristdemokraternas riksting bröt upp Decemberöverenskommelsen som skulle hålla samman Alliansen och reglera formerna för styrandet av Sverige fram till 2022. Decemberöverenskommelsen föll, och därmed kanske också hela Alliansen. Ingen vet hur Sverige ska kunna regeras efter valet 2018. Attjo. Prosit.

Jimmie Åkesson som Butter. Jimmie Åkesson är nästan alltid arg. Hur många flyktingar Sverige än tar emot så är det för många, och allt är massinvandringens fel. Det är Butter som i filmen vill köra ut Snövit i skogen igen, i stället för att ge henne skydd. Tell her to get out!, säger han till Kloker. Filmens mest givna rollbesättning.

Anna Kinberg Batra som Den onda drottningen. Som partiledare för det största allianspartiet ser Anna Kinberg Batra det som en självklarhet att hon ska inta rollen som oppositionsledare. Men den saken är inte längre självklar. Spegeln på väggen berättar bistra sanningar om andra unga kvinnor inom Alliansen som är på väg att ta rollen i anspråk. Kanske gäller det nu att handla, och handla snabbt...

Annie Lööf som Snövit. Efter motgångar som nytillträdd partiledare var Annie Lööf nära att bli dödförklarad. Men hon repade sig, har gått förbi Anna Kinberg Batra i förtroendemätningarna och kan kanske inom kort göra anspråk på att bli drottning över hela kungariket, eller åtminstone den del av kungariket som kallas Alliansen. Om hon nu inte frestas att tugga på fel äpple, förstås.

Vi får väl se hur lyckligt denna saga slutar. Med denna spännande rollbesättning önskar jag i alla fall alla bloggens läsare en riktigt God Jul!



2016-12-19

Göteborgs-Postens ledarsida vill normalisera Sverigedemokraterna

SD är ingen osannolik samarbetspartner till Moderaterna, skriver Aleksandra Boscanin på Göteborgs-Postens ledarsida i dag. Boscanin lyfter fram likheterna i de båda partiernas migrationspolitik och ställer ett framtida samarbete mellan M och SD mot ett fortsatt allianssamarbete: Att ”tacka nej” till Sverigedemokraternas stöd enbart därför att det kommer från Sverigedemokraterna är lika dumt som att hålla fast vid Centerpartiet och Liberalerna enbart därför att man har en historia sen tidigare.

Det är märkligt att en ledarsida som kallar sig liberal aktivt vill bidra till en normalisering av ett rasistiskt impregnerat parti som Sverigedemokraterna. Visst har Moderaterna närmat sig Sverigedemokraterna i flyktingpolitiska frågor. Men Sverigedemokraterna är faktiskt inget vanligt parti som övriga partier kan samarbeta med bara för att få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik. Sverigedemokraterna är ett parti präglat av de rasistiska och nazistiska miljöer i vilka det en gång formades. Partiets människosyn, dess demokratisyn och dess auktoritära syn på fria medier och på fri- och rättigheter har givit partiet en pariaställning i svensk politik. Och att samarbeta med detta parti jämställer nu GP:s ledarsida med att samarbeta med Liberalerna eller med Centerpartiet.

Det hedrar övriga svenska partier - inklusive Moderaterna - att de hittills avstått från att bjuda in Sverigedemokraterna till "samarbete". Det hedrar däremot inte Göteborgs-Posten att man nu öppnar dörren för ett sådant samarbete och vill bidra till en normalisering av detta parti.   

2016-12-14

Margot Wallströms besök i Palestina och svensk debatt om den israelisk-palestinska konflikten

I morgon torsdag reser utrikesminister Margot Wallström till Palestina. Det är bra. Palestina behöver Sverige som en vänskapligt sinnad stat som bistår i det diplomatiska och politiska arbetet med att uppnå den nödvändiga tvåstatslösningen. Men Sverige behöver också bistå Palestina i byggandet av en vital demokrati och i kampen mot korruption, brott mot mänskliga rättigheter och ett stelnat ledarskap. Jag är glad att Sverige och Margot Wallström vill spela en aktiv roll i dessa viktiga frågor.

Däremot är Margot Wallström inte välkommen till Israel. Det var inte heller Carl Bildt, under sin tid som utrikesminister. Den israeliska regeringens ovilja att ha kontakt med politiker som är kritiska till Israels agerande är olycklig, och ett uttryck för dess destruktiva inställning till försöken att åstadkomma en tvåstatslösning.

Jag har svårt att förstå är att så många liberala politiker väljer att sällan eller aldrig kritisera Israels agerande i konflikten, trots att Israel styrs av en högerregering med extrema inslag. Jag har på skoj googlat "Jan Björklund" och "Israel". Sökningen får 48 800 träffar och nej, jag har inte gått igenom samtliga. Men man behöver inte vara någon Einstein för att notera att det överväldigande antalet träffar handlar om att Jan Björklund vill ställa hårdare krav på palestinierna och att han är missnöjd med den rödgröna regeringens politik i frågan då han anser att den är för kritisk mot Israel.

Jag har däremot inte hittat ett enda uttalande från de senaste åren där Jan Björklund kritiserar någon del av den israeliska regeringens agerande i konflikten. (Jag är väl medveten om att jag kan ha missat något, kanske i samband med hans besök i Israel/Palestina för snart fem år sedan. Men proportionaliteten förblir även i så fall talande.)

Varför i fridens dar gör han och andra självutnämnda "Israelvänner" på det här sättet? Det råder internationell enighet om att den israeliska bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och utgör ett allvarligt hinder för fredsprocessen. Israel styrs av en högerregering med extremistinslag. Inne i Israel finns det gott om krafter som bekämpar bosättningspolitiken - till exempel människorättsorganisationen B'Tselem eller Breaking the Silence, som bildats av israeliska soldater i protest mot Israels agerande på de ockuperade områdena. Den totala uppslutningen bakom den israeliska regeringens agerande, vilken politik den än för, blir ett svek mot de krafter i Israel som vill ha en annan politik, och som kämpar för värnandet av internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Jag förundras också av att Jan Björklund och andra liberala politiker som vägrar kritisera Israel, aldrig får frågor av svenska journalister om varför de inte stödjer till exempel B'Tselem och Breaking the Silence i stället för högerregeringens politik. Själv tvekar jag aldrig att kritisera till exempel Hamas för dess agerande i konflikten. Jag är också kritisk till flera delar av den palestinska myndighetens agerande. Men Jan Björklund är i princip aldrig öppet kritisk till någon del av den israeliska regeringens agerande.

Nästa år är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Jag hoppas året kan fyllas med partiöverskridande manifestationer till stöd för folkrätt och mänskliga rättigheter i Israel/Palestina. Jag hoppas att även Jan Björklund och framträdande företrädare för Liberalerna är explicita i sin kritik mot samtliga parter i konflikten som bryter mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna.