2016-12-08

Konspirationsteorier om Fredrik Reinfeldt och flyktingpolitiken

När Fredrik Reinfeldt strax före valet 2014 vädjade till svenska folket att "öppna sina hjärtan" för utsatta flyktingar i världen blev jag omgående kontaktad av en framträdande socialdemokrat. Denne argumenterade för att Fredrik Reinfeldt i själva verket struntade i de utsatta flyktingarna. I stället var det så, menade hen, att Fredrik Reinfeldt insett att Alliansen skulle förlora valet. Med sitt utspel ville Reinfeldt aktivt bidra till att stärka Sverigedemokraterna, och därigenom försvåra för den kommande rödgröna regeringen att kunna regera.

Jag svarade personen i fråga att jag inte alls trodde på den teorin. I stället trodde att Fredrik Reinfeldt faktiskt menade vad han sa. Personen jag talade med lät sig knappast övertygas.

Fredrik Reinfeldt vidhåller i dag sin uppfattning i flyktingpolitiken, trots att Moderaternas nuvarande partiledare Anna Kinberg Batra mer eller mindre bett om ursäkt för partiets tidigare politik i frågan. Varför har då inte Fredrik Reinfeldt stämt in i den moderata klagokören och ångrat sig? I Göteborgs-Posten för Moderata ungdomsförbundets (Muf) ordförande i Göteborg Pontus Båth fram en förklaring. "Jag är frågande inför att han fortsätter hävda att Sverige klarar en fortsatt stor invandring utan att rättsväsendet och alla myndigheter får svårt att utföra sina uppgifter, säger Pontus Båth. "Men Reinfeldt kanske gör det för att sälja böcker."

Antingen tror Pontus Båth på fullt allvar att Fredrik Reinfeldt står fast vid sin inställning i flyktingpolitiken för att kunna tjäna några extra kronor på bokförsäljning. Eller så säger Pontus Båth som han gör för att offentligt håna sin tidigare partiledare. Jag vet inte vad det är för människosyn som präglar officiella företrädare för Muf nu för tiden - men det är i alla fall inte min människosyn.

Min erfarenhet är i stället att de allra flesta politiker - oavsett politisk färg - faktiskt menar vad de säger. De drivs av en uppriktig vilja att förändra och förbättra världen, givet deras värdegrund. Det utesluter naturligtvis inte att de också kan agera strategiskt. Men media, experter (ja, även statsvetare) och politiker själva (när de kommenterar sina motståndare) tenderar att överbetona spelet och strategin för strategins egen skull, på bekostnad av den ideologiska och sakpolitiska övertygelse som utgör politikens drivkraft.

Så kasta konspirationsteorierna där de hör hemma - i papperskorgen. Fredrik Reinfeldt vädjade inte till svenska folket att öppna sina hjärtan för att röja väg för Sverigedemokraterna och försvåra för en rödgrön regering att regera. Fredrik Reinfeldt håller inte fast vid sin inställning i flyktingpolitiken för att han ska kunna sälja fler böcker. Fredrik Reinfeldt säger det han säger om flyktingpolitiken för att han faktiskt tycker så.

*

Noterar för övrigt att allt färre svenskar anser att Sverige är på väg åt fel håll. Kanske vänder det nu?!

2016-12-07

Förändrad politisk dagordning? Skola och vård passerar invandring som viktigaste väljarfråga

För första gången på över ett år är invandring/integration inte den viktigaste politiska sakfrågan för väljarna. I en undersökning från Novus har andelen som anser att invandring/integration är en av de frågorna minskat från 64 procent 2015 till 55 procent 2016. Därmed placerar sig invandring/integration först på tredje plats, efter sjukvård (57 procent) och skola/utbildning (56 procent). Skillnaden mellan de tre sakfrågorna är så liten att det är rimligt att säga att de uppfattas som ungefär lika viktiga av väljarna.

Det är inte oväntat att frågorna om invandring/integration uppfattas som något mindre viktiga av väljarna i år än vad de gjorde ifjol. År 2015 tog Sverige emot över 160 000 asylsökande, varav de allra flesta kom under några få höstmånader. Hittills i år har Sverige endast tagit emot 30 000 asylsökande, det vill säga mindre än en femtedel av de som togs emot 2015. Vi får gå tillbaka till 2011 för att finna ett lika lågt mottagande. Nu består utmaningen i att utveckla arbete, bostäder och skolplatser åt de som har kommit hit. Det är en stor och viktig uppgift, men inte lika "dramatisk" som när 160 000 människor sökte asyl i Sverige under ett år.

Vi får väl se vad väljarnas förändrade politiska dagordning innebär för den politiska debatten. Självklart kommer invandring/integration att vara en fortsatt viktig fråga. Men kanske kan debatten bli mindre alarmistisk och mindre ängslig om de traditionella partierna nu får mer utrymme i frågor där de känner sig tryggare (sjukvården, skola/utbildning, sysselsättning). Det talas mycket om att "folket" känner oro. Ibland tror jag att det är de politiska partierna som är oroliga, och att partierna överför sin oro på folket.

Nu säger flera framträdande politiker - såväl socialdemokrater som moderater - att läget från hösten 2015 när så många asylsökande kom sig till Sverige aldrig kommer att få upprepas. Det är naturligtvis nonsens. Om framtiden vet vi ingenting. Skulle Sverige i händelse av krig i Europa och ett eventuellt ryskt angrepp på Finland slå igen dörren mot våra finska vänner? Eller om krigshandlingarna i Mellanöstern eskalerar och många fler människor än 2015 söker skydd i Europa - skulle vi då stänga dörren? Svaret är nej. Däremot är det förstås viktigt att vi skapar en europeisk ordning där alla stater på ett helt annat sätt än 2015 förmås att hjälpa till med att ge nödställda skydd. Och att Sverige som land står bättre rustat för en stor flyktingmottagning.

Inom Socialdemokraterna finns det många som arbetar för att göra den restriktiva flyktingpolitiken så kortvarig som möjligt, att redan nu öppna upp för en övergång till permanenta i stället för tillfälliga uppehållstillstånd och att underlätta anhöriginvandring. Jag hoppas på framgång i det arbetet. En sådan förändring vore bra för dem som beviljas asyl och den vore bra Sverige.

2016-12-03

Soli har lämnat oss

Natten till lördag somnade min och min systers älskade mamma Soli Bjereld in, lugnt och stilla på sjukhuset i Helsingborg efter att hon i onsdags fallit i sitt hem i Båstad. Nu får hon äntligen träffa sin älskade Ingvar, vår pappa, igen. Ingvar lämnade oss för drygt fyra år sedan och Soli saknade honom så innerligt och djupt. De fick över 60 lyckliga år tillsammans, och jag är övertygad om att de nu möts igen.


Soli saknas - sorg och smärta. Döden skiljer oss åt, men för också oss som lämnas kvar lite närmare varandra.

Hon föddes i lilla Torpa i Småland och kom som 19-åring till Båstad för att arbeta på Lassens pensionat. Hon arbetade sedan i Pressbyrån och på Konsum och i den familjeägda fruktodlingen. Jag minns med särskild glädje alla tidningar hon lånade hem från Pressbyrån till en lästörstande son, och alla de autografer som hon skaffade åt mig av de celebriteter som hon expedierade. Förre världsmästaren i tungviktsboxning Sonny Liston är fortfarande pärlan i min samling.

Allra mest minns vi hennes gränslösa kärlek, hennes ständiga omtanke och hennes villkorslösa lojalitet med dem hon älskade.

Jag avslutar med några rader ur en av hennes favoritsånger, "Två solröda segel" ("Red Sails in the Sunset"). Vi minns dig, Soli, med all den kärlek våra hjärtan rymmer.

Den engelska versionen av sången kan avlyssnas här, framförd av Dean Martin.

Två solröda segel, styr bort ifrån land.
Ett hav som en spegel, i aftonens brand.
Var finns du min älskling, i främmande värld?
Två solröda segel, vart styr ni er färd?
Blås, vindar i natten, er stormmelodi - 
i sydliga vatten, är snart seglatsen förbi.
Två solröda segel, styr bort med min vän.
När vinden har vänt sig, han kommer igen.

2016-12-01

Sämsta resultatet någonsin för allianspartierna i en SCB-undersökning?

Tre korta kommentarer om dagens partisympatiundersökning från SCB.

1.) De fyra allianspartierna Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna samlar tillsammans 38 procent av väljarkåren. Jag tror att det är det sämsta resultatet för allianspartierna sedan SCB påbörjade sina mätningar 1972. Rätta mig gärna om jag har fel. Uppdaterat kl 21.20. Kollegan Anders Sundell klargör: "Det är det fjärde sämsta resultatet för de borgerliga partierna sammantaget. Sämst var i maj 2014: 36.8%. Sedan november 1993: 37.3%. Sen maj 1993: 37.5%.
På fjärde plats november 2016: 38%."


2.) De rödgröna partierna har ett försteg över Alliansen med 41.4 procent mot 38.0. Det är nu för tiden ovanligt att sittande regering har ett övertag över oppositionen mitt i mandatperioden. Det är ett uttryck för allianspartiernas kris att de inte bättre lyckas utnyttja den sittande rödgröna regeringens svåra parlamentariska läge.

3.) Ur ett längre tidsperspektiv har Socialdemokraterna ingen anledning att känna glädje över de egna opinionssiffrorna. I dagens mätning får partiet 29.2 procent, vilket innebär partiets näst sämsta resultat i SCB-undersökningarna. Visst, resultatet ger partiet arbetsro inför kongressen 2017 och valkampanjen 2018. Men det syns just nu inga tecken på att partiet skulle röra sig i riktning mot de dryga 40 procent som så länge var ett normalresultat för Socialdemokraterna.

2016-11-30

Om kränkthets-debatten, poliser på twitter och den alls inte enkla konsten att be om ursäkt

I morse utbröt en mindre storm mot de två yttre polisbefäl inom utryckningsverksamheten på Södermalm i Stockholm som ligger bakom det uppskattade twitterkontot YB_Södermalm. Polisbefälen skämtade och lade ut en fejkad anmälningsblankett för människor som utsatts för kränkningar. Det nya tillägget i vårt anmälningssystem. Ett pilotprojekt på Södermalm”, skrev poliserna och på "lättkränkthetsblanketten" kunde man som orsak till att man kände sig kränkt ange svarsalternativ som till exempel "jag är en grinolle", jag är en idiot", "jag är tunnhudad/vek" eller "jag vill ha tutte". Skämtet uppfattades av många som hånfullt mot alla de brottsoffer som på goda grunder anmält olika övergrepp och kränkningar som de utsatts för. Polisbefällen tog snabbt bort inlägget och bad om ursäkt.

Min principiella inställning är denna: Det är bra att myndigheter och personer anställda vid myndigheter är aktiva och synliga i sociala medier. Närvaron bidrar till öppenhet och dialog, och minskar avståndet mellan myndigheten och medborgarna. Den digitala utvecklingen går mycket fort, och väcker nya frågor kring gränsen mellan det officiella och det personliga. Här finns ingen handbok som berättar vad som är rätt eller fel. Normbildningen pågår här och nu. Misstag görs och måste få göras.

Här kunde historien ha tagit slut Jag följer själv med stor glädje twitterkontot YB_Södermalm. Nu gjorde de ett misstag, men de har tagit bort tweeten och bett om ursäkt. Men intermezzot lyfter ändå två frågor som är av mer principiell betydelse.

För det första. Polisbefälens ursprungliga ursäkt formulerades på ett sätt så att den kunde uppfattas mera som ett skuldbeläggande av dem som tagit illa vid sig än av polisbefälen själva. "Vi trodde att det uppenbara skämtet skulle framgå", skrev de, och tillade "Men vi hade fel och tar bort tweeten. Beklagligt att vi gjorde folk upprörda." Skämtet var alltså "uppenbart", även om det olyckligtvis inte framgick. Och det är "beklagligt" att de som inte förstod att det var ett skämt blev upprörda. Underförstått: Om bara de som blev upprörda hade förstått att det uppenbara skämtet var ett skämt så hade de inte behövt bli upprörda. Jag har sagt det förut: En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen

För det andra. Problemet är inte att folk inte förstod att blanketten var ett skämt och därför blev upprörda. Jag tror alla som blev upprörda förstod att blanketten var ett skämt. Men upprördheten hade sin grund i att polisbefälen inte förstod att skämtet - oavsett deras avsikt - blev en inställsam blinkning åt de som hånar individer och grupper som utsätts för kränkningar på riktigt. Det pågår en diskursiv kamp om vad som är ett acceptabelt sätt att behandla sina medmänniskor, och kränkthets-begreppet används i denna kamp som ett retoriskt redskap för att förminska uppfattade övergrepp. Det är polisbefälens okänslighet inför denna debatt som är problemet, inte att de av misstag råkade dra ett skämt som missuppfattades.

När detta är sagt vill jag ändå ge en eloge till YB_Södermalm för deras idoga strävan efter dialog med sina följare, och för att de under dagen ägnat stor kraft åt att på ett seriöst sätt förhålla sig till den kritik som riktats mot dem. Så jag tänker fortsätta följa dem, med stor glädje.

2016-11-29

92-årige Jimmy Carter: USA bör erkänna Palestina nu, innan Trump tar över

Ett av president Barack Obamas största utrikespolitiska misslyckanden är att han inte på något avgörande sätt förmått föra den israelisk-palestinska konflikten närmare en fredlig lösning. I sitt känslostarka tal i Kairo i juni 2009 markerade Barack Obama att palestiniernas situation var oacceptabel och att USA inte skulle svika dem i deras strävan efter en egen stat: So let there be no doubt: the situation for the Palestinian people is intolerable. America will not turn our backs on the legitimate Palestinian aspiration for dignity, opportunity, and a state of their own.

Men Obama misslyckades. Israels regering vägrade gå USA till mötes och krigen i Irak och Syrien innebar att USA tvingades prioritera andra saker än konfliken mellan israeler och palestinier. I dag är läget i den israelisk-palestinska konflikten utomordentligt dystert. Inga fredsförhandlingar pågår. Den olagliga israeliska bosättningspolitiken äter bit för bit upp det territorium som var tänkt att utgöra den palestinska staten. Det palestinska ledarskapet på Västbanken är åldrat och förmår inte med diplomatiska medel förändra de politiska realiteterna. I det blockerade Gaza styr fortfarande terrorstämplade Hamas, och befolkningens umbäranden är mycket stora. Snart tar Donald Trump över som president i USA och hur han tänker närma sig den israelisk-palestinska konflikten vet vi ingenting om.

I ett närmast desperat utspel skriver i dag den nu 92-årige förre amerikanske presidenten Jimmy Carter i New York Times att Barack Obama borde utnyttja sin sista tid vid makten till att erkänna staten Palestina, vilket ju 137 andra stater (däribland Sverige) redan har gjort. Ett amerikanskt erkännande av Palestina skulle få fler stater att följa efter och lägga grunden för en säkerhetsrådsresolution som "reaffirm the illegality of all Israeli settlements beyond the 1967 borders, while leaving open the possibility that the parties could negotiate modifications". Resolutionen måste dessutom "acknowledge the right of both the states of Israel and Palestine to live in peace and security. Further measures should include the demilitarization of the Palestinian state, and a possible peacekeeping force under the auspices of the United Nations."

Jimmy Carter - arkitekten bakom de framgångsrika Camp David-förhandlingarna 1978 mellan Israel och Egypten - får nog hoppas förgäves. Jag skulle bli oerhört förvånad om Barack Obama valde att vidta dessa åtgärder under de veckor han har kvar vid makten.

För att få igång seriösa fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina tror jag att det måste till ett skifte av ledarskap på båda sidor. Den palestinska Fatah-ledningen är kraftlös och saknar ett utvecklat folkligt förtroende. Den israeliska högerdominerade, extremistinfluerade regeringen saknar vilja att föra fredsprocessen framåt.

Det är utomordentligt viktigt att vi förmår stärka och stödja de demokratiska "motståndsrörelser" som finns i det civila samhället både i Israel och i Palestina. Här har Sverige en viktig roll att spela, inte minst genom att utveckla kontakter med relevanta delar av den israeliska fredsrörelsen. Det är mig en gåta att en del så kallade "Israelvänner" i svensk politik sällan eller aldrig kritiserar den israeliska regeringspolitiken, trots att det är en politik som den israeliska fredsrörelsen så kraftfullt bekämpar. Den tystnaden blir för mig ett svek mot dem som är deras riktiga vänner.

Jag avslutar med att citera vad Jimmy Carter sa till den församlade amerikanska kongressen i juni 1978, angående Camp David-avtalen och strävan efter fred mellan israeler och palestinier: Blessed are the peacemakers, for they shall be called the children of God.

2016-11-24

Kent Ekeroth - är SD-ledningens tålamod slut nu?

SD-riksdagsledamoten och tillika Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth har polisanmälts, misstänkt för misshandel. Anmälaren påstår att Kent Ekeroth givit honom ett knytnävsslag i ansiktet, i en krogkö kl 02.30 vid Stureplan natten mellan onsdag och torsdag.

Ord står mot ord. Kent Ekeroth hävdar att han gav anmälaren i örfil i självförsvar, efter att själv oprovocerat ha fått motta ett slag och har lämnat in en motanmälan. Anmälaren och andra personer som var på plats påstår att Kent Ekeroth ljuger om detta. Vi får väl se om vittnesuppgifter och filmer från övervakningskameror kan bringa klarhet i saken.

Bakgrunden till den påstådda misshandeln är att Kent Ekeroth nekats tillträde till nattklubben Solidaritet vid Stureplan. Nattklubbens driftschef Peter Ohlsson säger att Kent Ekeroth nekades tillträde nattklubben eftersom han var märkbart berusad, och för att personalen inte ansåg sig kunna garantera hans säkerhet. På väg ut ur kön fick Kent Ekeroth en gliring om järnrör av anmälaren, och det är om vad som hände sedan som berättelserna skiljer sig.

Om Kent Ekeroths berättelse stämmer är det förstås mycket allvarligt. Varje enskild människa - oavsett dennes åsikter - har en ovillkorlig rätt att fritt röra sig i det offentliga rummet.

Om det i stället visar sig att Kent Ekeroths berättelse inte stämmer blir saken allvarlig för Sverigedemokraterna. Kent Ekeroth har länge uppfattats som en belastning för partiet, i det att han vid flera tillfällen hamnat i bråk på krogen. Mest uppmärsammat är förstås "järnrörsskandalen", då Kent Ekeroth 2010 tillsammans med ett par partikamrater beväpnade sig med järnrör och kom i bråk med komikern Soran Ismail.

Någonstans borde SD-ledningens tålamod ta slut. Det är inte bra att partiets rättspolitiske talesperson springer runt på Stureplan på nätterna och i berusat tillstånd slår folk på käften (under förutsättning att dessa påståenden stämmer, förstås). Det har länge ryktats om att SD-ledningen velat avpollettera Kent Ekeroth, men drar sig för detta då Ekeroth under alla sina år i partiet samlat på sig en stor mängd material som - om det offentliggjordes - skulle kunna skada Sverigedemokraterna och dess ledning. Men ingen vet om detta stämmer.

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Kent Ekeroths ageranden skadar partiet. Kanske inte så mycket i förhållande till väljarkåren och partiets kärnsympatisörer. Men partiets strävan efter "normalisering" (det vill säga att kunna bli en samarbetspartner i riksdagen och att isoleringen av partiet bryts) försvåras. Tröskeln höjs för Moderaterna och Kristdemokraterna att regera med aktivt SD-stöd. Sverigedemokraternas samarbetsinviter blir lättare att avfärda så länge som Kent Ekeroth dyker upp i olika skandaler förknippade med sprit och våld ur Stockholms nattklubbsliv.

I skrivande stund uppmanar Jimmie Åkesson Kent Ekeroth att ta time out från sitt uppdrag i riksdagens justitieutskott så länge som undersökningen pågår. Vi får se om denna uppmaning är ett tecken på att Jimmie Åkessons tålamod med Kent Ekeroth nu är slut, eller om uppmaningen är ett försök att skydda Kent Ekeroth och partiet så länge som utredningen pågår.

2016-11-22

Hur länge låter svenska politiker sig hunsas av journalister?

Hur länge kommer svenska politiker att acceptera att media - och kanske särskilt public service - dikterar formerna för deras kommunikation med väljarna? Jag talade i dag med en journalist på en välrenommerad internationell tidning. Hen var förvånad över att svenska partiledare lät sig hunsas av journalister, särskilt i samband med TV-debatter.

Kanske var journalisten något på spåren. Den senaste partiledardebatten i SVT Agenda (9 oktober 2016) fick kritik för att vara stökig och jag tror inte att partiledarna själva var nöjda med upplägg och utfall. Formatet i Agenda-debatten förstärker möjligen underhållningsvärdet och höjer tittarsiffrorna - men formatet bidrar mer till att göra debatten till ett gladiatorspel än att erbjuda medborgarna ett sakligt underlag om partiernas ståndpunkter och argumentation i viktiga sakfrågor.

Vore jag partiledare (Gud hjälpe...) så skulle jag ta initiativ till partiledardebatter som partierna själva arrangerar. Självklart skulle alla intresserade medier ha möjlighet att följa, rapportera och live-sända. Efteråt skulle politikerna stå till medias förfogande. Dessa partiarrangerade debatter skulle inte i första hand ersätta de debatter som främst SVT arrangerar, men utgöra ett viktigt komplement. Debatterna skulle utformas så att sakfrågorna kom i centrum, och motverka snuttifiering och förytligande. Partiledarna skulle få möjlighet att lyfta fram och diskutera de frågor de själva tycker är mest relevanta - inte de frågor som journalister har bestämt och som presenteras för partiledarna kort före sändning.

Vem vet, partierna kanske inte är mogna uppgiften. Risken finns att partiarrangerade debatter blir ett smörgåsbord av talepunkter. Men det kan också bli tvärtom. Partiarrangerade debatter kan göra politikerna tryggare, och då slipper vi medborgare dessa förskräckliga talepunkter.

Donald Trump är en politiker som söker vägar bortom de traditionella medierna. Efter valsegern har han varit sparsam i sina mediekontakter. I måndags publicerade han i stället en kort film på sin egen YouTube-kanal där han i "infomercial-style" vände sig direkt till medborgarna med ett politiskt budskap om hur han vill utnyttja sin första tid som president. Alla betydelsefulla medier tvingas nu kommentera Donald Trumps YouTube-film i stället för att ställa frågor till honom direkt.

Och i morse meddelade Donald Trump på Twitter att han ställde in en träff med journalister från New York Times. Tidningen fick ingen information om det inställda mötet utöver genom Donalds Trumps tweet. Trumps agerande underlättas naturligtvis av att han har 15.7 miljoner följare på Twitter (vilket är fler är Barack Obamas president-twitterkonto med12.1 miljoner). Uppdaterat kl 21.10: Senare under dagen ändrade sig Donald Trump, och träffade ändå New York Times.

I dag har politikerna allt bättre möjligheter att genom sociala medier skaffa sig egna starka mediala plattformar. Utvecklingen innebär både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att dessa plattformar innebär en direkt, ofiltrerad kontakt med medborgarna, med möjlighet till interaktivitet och stärkta band mellan medborgarna och politiska partier. Nackdelarna är att vi riskerar ett allt mer fragmentiserat samtal, där medborgarna enbart tar del av budskap från politiker vars budskap de redan gillar och där politikerna inte ställs till svars och slipper kritiska frågor.

Kanske att de politiska partierna och public service-företag som Sveriges Radio och Sveriges Television skulle träffas och ta ett litet snack om saken?

2016-11-20

Ingen Trump-effekt i svensk opinion

Nej, det finns ännu inga tecken på någon Trump-effekt i den svenska väljaropinionen. I söndagens Sifo får Sverigedemokraterna 15.8 procent, mot 16.8 procent föregående månad. Vem vet, kanske kan Trumps framgångar i USA i stället tjäna som en tankeställare. Trump är inte en seriefigur som man kan rösta på för att lufta sitt missnöje och sedan gå vidare, han är faktiskt på riktigt.

Trots all politisk turbulens präglas den svenska väljaropinionen av stabilitet. Det är fortsatt jämnt mellan blocken, de rödgröna partierna får 39.4 procent, mot allianspartiernas 41.8.

Moderaterna får 23.1 procent mot 25.0 föregående månad, och partiet har svårt att i lyfta sig över sitt svaga valresultat från 2014. Skandalen med att partiets digitale kommunikatör Delmon Haffo kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora lär kanske inte sätta några djupare spår i opinionen, men händelsen har skadat bilden av partiet. Jag tror det var Hanne Kjöller som i Godmorgon, världen! i P1 i morse insiktsfullt sa att man uttrycker sig inte som Delmon Haffo gjorde utan att vara trygg i att det går hem bland dem som lyssnar. Och skrattsalvorna från dem som befann sig kring Delmon Haffo i rummet visade ju dessvärre att hans "skämt" gick hem. Moderaterna är ett parti med problem.

Centerpartiet fick 8.7 procent i Sifo-undersökningen. Det är partiets bästa resultat i Sifo på 20 år.

Socialdemokraterna fick 27.5 procent, mot 25.9 i föregående mätning. Det samlade opinionsläget ger än så länge partiet arbetsro inför valet 2018. Ekonomin är god. Arbetslösheten minskar, tillväxten är hög, byggandet av bostäder har kommit igång. Allianspartierna har hittills misslyckats med att utnyttja regeringens svåra parlamentariska läge till att själva rycka ifrån i opinionen.

*
Avslutningsvis vill jag säga att Hamilton-ensemblen på Broadway genomförde en stark och värdig manifestation i samband med att blivande vicepresident Mike Pence gästade teatern. Ju mer de traditionella partierna förlorar banden till sina väljare, desto starkare blir potentialen för denna typ av manifestationer. Jag tror vi kan få se mer av dem i framtiden.

2016-11-17

Delmon Haffo (M) kallar Annika Strandhäll för hora. Det är nog nu!

En uppdatering fredag 18/11 kl 18.35 återfinns längst ned i texten.

I dag fick Delmon Haffo - digital kommunikatör för Moderaterna - sparken efter att han i ett filmklipp på Youtube kallat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora. Uttalandet är ett grovt övertramp, men kommer tyvärr inte oväntat. Delmon Haffo har vid flera tillfällen i sociala medier uttalat sig otrevligt och hånfullt mot sina politiska motståndare och bland annat påstått att statsminister Stefan Löfven varit berusad i samband med ett möte med president Barack Obama i Washington. Det faller ett tungt ansvar på den moderata partiledningen att man trots påstötningar låtit Delmon Haffo hållas.

Jag vill egentligen inte länka till den film där Delmon Haffo gör sitt uttalande. Men övertrampet är ett så avskräckande exempel att jag väljer att göra det ändå. Filmen kan ses här. Jag vet inte vad jag tycker är värst. Delmon Haffos uttalande eller hans kollegors förtjusta flabbande och skrockande i bakgrunden. Som Negra Efendic skrev på Twitter: Hur mår kvinnorna på Delmon Haffos arbetsplats?

Anna Kinberg Batra var tidigt ute i dag och markerade att Haffos uttalande måste "få konsekvenser". Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har förklarat att Haffos uttalande är helt oacceptabelt och att han nu fått lämna sin tjänst. Tomas Tobé har också från Moderaterna bett Annika Strandhäll om ursäkt. Det är bra.

Men hur tänkter Tobé hantera den kultur inom Moderaterna som låtit Haffo hållas och som gjorde Haffos uttalande möjligt? Alla de medarbetare som jublade åt Haffos uttalande - jag hoppas innerligt att de skäms ordentligt just nu. För de borde verkligen skämmas.

I den bästa av världar innebär dagens skandal och avskedandet av Delmon Haffo en brytpunkt när det gäller samtalston och visande av ömsesidig respekt mellan politiska meningsmotståndare på sociala medier. Enough is enough. Jag är utled på ett stickigt debattklimat som bara gynnar nättroll och populister. Är man trygg i sina egna ståndpunkter och trygg i vad som i sak skiljer dem från sina meningsmotståndares behöver man inte vara otrevlig.

För egen del (och jag syndar också i denna fråga) ska jag vinlägga mig än mer för att undvika hån och raljans i mina texter. Jag hoppas alla som är aktiva i demokratiska politiska partier gör det samma.

*

Uppdaterat fredag 18 november kl 18.35. I dag tvingades även Moderaternas kommunikationschef Per Nilsson lämna sitt uppdrag (han har kvar sin anställning och ska fokusera på opinionsanalyser). Ytterligare en anställd har sagts upp och tre personer har tilldelats en arbetsrättslig erinran.

Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har själv inga planer på att avgå. Tomas Tobé motiverar sin inställning med att han agerat så fort jag han fått information om det inträffade. Det tror jag säkert att han gjorde. Samtidigt har Tobé ett ansvar för att förebygga och motverka stämningar och kulturer där sådana här händelser kan inträffa. För oss som följt Delmon Haffo i sociala medier de senaste månaderna kom övertrampet med Annika Strandhäll tyvärr inte som en överraskning.Tomas Tobé har naturligtvis också varit väl medveten om Delmon Haffos ageranden, men valt att inte ingripa. För den passiviteten bär Tomas Tobé ett ansvar.

Nåväl. Jag är ändå glad att Moderaterna och Tomas Tobé agerade med sådan kraft när övertrampet och de stämningar som inramade det blev allmänt känt. Jag hoppas att händelsen nu blir en vändpunkt och stämmer till eftertanke inom samtliga demokratiska partier. Svensk politik förtjänar bättre. Låt oss tillsammans verka för ett bättre debattklimat, präglat av tydliga konfliktlinjer i kombination med ömsesidig respekt.

2016-11-15

Donald Trump och hotet mot vår säkerhet

I denna orons tidevarv kan jag väl passa på och vädra min oro för Europa.

Jag tillhör dem som efter viss tvekan i folkomröstningen 1994 röstade ja till svenskt EU-medlemskap. Det avgörande skälet var min bedömning att ett starkt EU minskade risken för krig mellan stater i Europa. Jag håller fortfarande fast vid den bedömningen.

Nu urholkas EU:s styrka och enighet. Storbritanniens beslut att lämna EU - Brexit - riskerar att sänka tröskeln för andra EU-stater att också överväga ett utträde. En seger för Nationella Frontens Marine Le Pen i presidentvalet i Frankrike 2017 skulle sannolikt sänkta tröskeln ytterligare. Få bedömare tror att Marine Le Pen vinner presidentvalet. Men det var också få bedömare som trodde att Donald Trump skulle vinna presidentvalet i USA hösten 2016. Den nationalistiska högerpopulismen växer sig stark i västvärlden, och vi ser inga tydliga tecken på att den ännu nått sin topp.

Valet av Donald Trump till USA:s president skakar om säkerhetsordningen i Europa. Donald Trump har förklarat att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd villkoras i stället av att den anfallna staten skulle ha "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. (Vid senare tillfällen har Donald Trump formulerat sig annorlunda. Men eftersom Donald Trump så ofta ljuger är det ingen som vågar ta det han säger på riktigt allvar.)

Den svenska Nato-debatten går in i ett vänteläge. USA är den överlägset starkaste politiska och militära kraften i Nato. Snart styrs USA av en person som gjort sig känd genom att tala osanning och vara oberäknelig. Ett av Nato-anhängarnas viktigaste argument har varit att ett svenskt Nato-medlemskap garanterar Sverige stöd från övriga Nato-stater i händelse av att Sverige anfalls av Ryssland. Idag har det argumentet tappat signifikant i styrka.

Vladimir Putin gnuggar förstås händerna. Ett sargat EU, framgång för de högerpopulistiska krafterna i Europa och en amerikansk president som ifrågasätter Nato-gemenskapen stärker Rysslands maktposition i regionen. EU-stater som till exempel Italien, Ungern, Grekland och Cypern är öppna för att lindra EU:s sanktioner mot Ryssland. Utfallet av helgens presidentval i Bulgarien och Moldavien innebar en politisk seger för de krafter som vill förbättra respektive lands relationer till Ryssland.

Ett USA lett av Donald Trump kan mycket väl välja att stärka sina relationer med Ryssland genom att göra eftergifter i frågorna kring Ukraina och Krim. Ett stärkt Ryssland kan bli en attraktiv samarbetspartner för flera av länderna i östra Europa.


Ett splittrat och försvagat EU, ett Ryssland som kan komma att stärka sin politiska ställning i närområdet och en blivande amerikansk president som utmärker sig genom lögner, oberäknelighet och en potentiell ovilja att stå upp mot Rysslands brott mot folkrätten. Läget är sannerligen osäkert.

Jag har heller inga illusioner om att USA under Donald Trumps ledning kommer att gå i täten när det gäller att värna demokratin, mänskliga rättigheter och folkrätt.

Jag förutsätter att svenska politiker - gärna över blockgränsen - gör sitt bästa för att bidra till att hålla ihop EU:s kärna. Sveriges försvarspolitiska samarbete med övriga nordiska stater får gärna stärkas. Och jag hoppas att Sverige genom sin plats i FN:s säkerhetsråd från den 1 januari 2017 kan bidra till att skapa en agenda för fortsatt internationellt samarbete och respekt för internationell rätt på ett sätt som ger så lite utrymme som möjligt för Donald Trump att låta sina bombastiska utspel bli faktisk politik.

Nej, jag är ingen Krösa-Maja. Men lite orolig är jag allt.

2016-11-13

Om mantrat "ta människors oro på allvar"

I dag skriver Marie Demker läsvärt i Borås Tidning om det ständigt upprepade mantrat ”ta människors oro på allvar”. Vad är det egentligen man menar när man använder det uttrycket?

Vi lever i orons tid. Människors oro påstås ligga till grund för politiskt missnöje och för valframgångar för högerpopulister. Samtidigt skapar högerpopulisternas - till exempel Donald Trumps - valframgångar just oro i stora befolkningsgrupper. Här finns en paradox - vi har aldrig levt i en värld som varit bättre än den vi har i dag. Medellivslängden ökar, den absoluta fattigdomen minskar, människors hälsotillstånd blir bättre och utbildningsnivån ökar. Ändå talar många om all denna "oro" som vi måste "ta på allvar".

Marie Demker väljer att lyfta fram tre tänkbara betydelser av uttrycket "ta människors oro på allvar": 1.) Uttrycket betyder egentligen ingenting alls. Alla människors problem och alla samhällsproblem måste naturligtvis "tas på allvar". Formuleringen blir en banalitet, en tom fras. 2.) Formuleringen uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. Visst, folk är oroliga. Vi hanterar deras oro genom att bekräfta att vi ser den, och ger dem en vänlig klapp på huvudet. 3.) Formuleringen döljer avsändarens egentliga avsikt - att förändra den nuvarande politiken. Då blir utsagan halvkväden - människors oro används för att antyda att något måste förändras utan att man säger vad det är som måste förändras och på vilket sätt.

En ytterligare tolkning skulle kunna vara att "vi" (vilka nu "vi" är) inte tillräckligt uppmärksammat och debatterat de samhällsproblem som ligger till grund för människors oro. Men formuleringen används oftast apropå flykting- och invandringspolitiken. Och det är ju den politiska fråga vi debatterat allra mest de senaste åren.

Därutöver kan jag tänka mig att formuleringen är ett uttryck för en önskan att "vi" bör anstränga oss ännu mer för att förklara och förstå varför många människor känner oro, trots att så mycket i världen har blivit bättre och trots att utvecklingen i så många avseenden går åt rätt håll. Om orsakerna till oron vet vi en del, men inte tillräckligt mycket.


I sak döljer formuleringen "ta människors oro på allvar" mer än den täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten. Så om ni hör uttrycket i debatten, avkräv gärna den som använder det en precisering av vad hen egentligen menar. Annars blir samtalet meningslöst.

(Mantrat "ta människors oro på allvar" ligger nära "ingen lyssnar på mig-syndromet", om vilket jag skrivit här.)

Jag själv är orolig för högerpopulismens framgångar och för ett samtalsklimat där människors genuina bekymmer mobiliseras av främlingsfientliga krafter. Där anklagelser riktas mot ett namnlöst "dom" som förväntas stå till svars för det som orsakat problemen. Där människors oro används som ett medel för att uppnå outtalade politiska mål,

Jag hoppas ni tar min oro på allvar.

2016-11-11

Vilka blir konsekvenserna av Donald Trumps valseger?

I förrgår segrade Donald Trump i det amerikanska presidentvalet. I dag blev det känt att Leonard Cohen lämnat oss. En olycka kommer sällan ensam. Leonard Cohen var kanadensare, många goda människor tycks längta till Kanada just nu.

Den pågående diskussionen om konsekvenserna av Donald Trumps valseger präglas av stor osäkerhet. Vilken politik kommer Trump att genomföra? Det vet vi inte. Vi kan inte utgå från vad han säger eller vad han tidigare har sagt, eftersom han regelbundet ljuger. Vi vet heller inte vilket stöd han kommer att kunna få i kongressen från sitt eget parti Republikanerna. Många republikaner representerar till exempel en nyliberal strömning, och vill inte ha handelshinder.

Republikanerna är ett parti i kris. Vid en valförlust hade partiet haft att hantera svåra söndrande konflikter. Nu erövrade Republikanerna makten, men krisen är kvar. Hur kommer de att lyckas hantera den och samtidigt hantera en oberäknelig president? Ingen vet.

Vi vet inte hur USA:s agerande i den internationella politiken kommer att utvecklas. Vilka internationella samarbeten inom till exempel miljö och hållbar utveckling, handelsfrågor och Nato kommer Donald Trump att vilja tunna ut? I Baltikum och Ukraina är oron stor över vad ett närmande mellan Trumps USA och Vladimir Putins Ryssland skulle innebära. Den oron finns även inom EU. Ett närmande mellan USA och Ryssland där USA lättar på eller till och med avvecklar sanktionerna mot Ryssland utsätter enigheten inom EU för svåra påfrestningar.

Bygg en mur mot Mexico, förbjud abort, återinför tortyr vid förhör, sänk skatterna för de rika, släpp in Putin i den politiska värmen, dra in stödet till FN:s klimatprogram och överge Parisöverenskommelsen. Listan på förslag som för inte så länge sedan uppfattades som absurda riskerar nu att bli politisk verklighet.

Det finns förstås stoppklossar såväl inom den amerikanska rättsstaten som inom internationell rätt för vad Donald Trump kommer att kunna göra. Det gäller att efter förmåga stötta och stärka dessa stoppklossar och därigenom minska handlingsutrymmet för en oberäknelig president.

Vi vet heller inte vad Donald Trumps valseger betyder för svensk politik. Väntar det en Trump-effekt runt hörnet, där ett främlingsfientligt och populistiskt parti som Sverigedemokraterna skulle kunna växa ännu mer i opinionen inför valet 2018? Eller blir Donald Trumps valseger en tankeställare som får de sju demokratiska partierna i riksdagen att utveckla ett mer positivit samtalsklimat? Jag är trött på den stickighet som präglar delar av svensk politisk debatt idag. Det är som om partierna som bärare av konfliken mellan vänster och höger inte litar på att de politiska skillnaderna partierna emellan är tillräckligt stora, utan därför måste förstärka skillnaderna med en otrevlig samtalston och personpåhopp.

Det räcker heller inte om de rödgröna partierna och allianspartierna pratar om och påstår att de skiljer sig åt i viktiga vänster-högerfrågor. De måste visa att de skiljer sig åt genom skarpa reformförslag, förslag som på allvar gör skillnad mellan vänster och höger. Gärna med jämlikheten i fokus. Då minskar förutsättningarna för billig populism och falska föreställningar om ett "etablissemang" där alla håller varandra om ryggen.

"The frontiers are my prison", skrev Leonard Cohen, och tillade "Oh, the wind, the wind is blowing,
through the graves the wind is blowing, freedom soon will come; then we'll come from the shadows."

Må vi i dessa dagar samla mod och kraft för att ta oss ut ur skuggorna och möta mörket med ljus och öppenhet, inte med slutenhet och oro.

2016-11-09

Hur ska vi förstå Donald Trumps valseger?

Det blev en svår morgon. Visserligen varnade jag igår för att Donald Trump kunde vara underskattad i opinionsundersökningarna, och att det var tveksamt hur framgångsrik Hillary Clinton skulle vara i att mobilisera demokratiska väljare. Men sammantaget pekade det mesta ändå på att Hillary Clinton skulle vinna valet.

Så blev det inte. Donald Trump blir USA:s nästa president.

Donald Trumps seger är den hittills starkaste yttringen av den högerpopulistiska, nationalkonservativa våg som går över västvärlden och där väljarna vänder de traditionella politiska partierna ryggen. Vi såg den i Storbritannien i samband med Brexit-omröstningen, vi ser den i Europa med framgångar för högerextrema och främlingsfientliga partier och vi riskerar att se den i Frankrike i samband med presidentvalet 2017. Nationella Frontens ledare Marine Le Pen var snabb med att sända en gratulationshälsning till Donald Trump.

Globaliseringen hotar nationalstatens suveränitet och de nationella parlamentens beslutsmakt. Det blir allt svårare för medborgarna att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter - makten tenderar att finnas någon annanstans.

Den rådande demokratiska politiska ordningen skakar. Vi vet ännu inte hur kraftfullt skalvet är. Upplever vi just nu höjdpunkten på något som egentligen är den auktoritära högerns sista dödsskälvningar, inför en globalisering som inte kan vridas tillbaka (The Last Stand of the Angry White Man som den ibland kallas)? Eller ser vi början på ett epokskifte där många av 1789 års landvinningar om mänskliga rättigheter kastas överända och där den representativa demokratins glansdagar är över? Och vad kommer i så fall i stället?

Frågorna är många. Det gäller att hålla huvudet kallt, att värna och efter förmåga utveckla de demokratiska institutioner som bidrar till att hålla vårt samhälle samman. Det gäller att göra vårt bästa att återföra "politiken" (den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen) med "det politiska"(de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs), för att referera Chantal Mouffe. De politiska partierna måste utveckla sina arbetsformer så att de återigen blir relevanta för medborgarna och därigenom återvinna sin funktion som en länk mellan väljarna och deras valda företrädare. Men har de politiska partierna kraften att göra detta?

I grunden handlar det om nya politiskt relevanta skiljelinjer som börjar växa fram i spänningsfältet mellan globalisering och nationalstater, skiljelinjer som ännu inte hunnit ta institutionell form. Det är ett tema vi lär få anledning att återkomma till flera gånger framöver.